Intervju med Inga-Lill Winqvist, utbildare av Silviahemmets vårdfilosofi.

Fotograf: Yanan Li

Hej Inga Lill Winqvist, utbildare av Silviahemmets vårdfilosofi. Vill du berätta lite om din bakgrund och vad det var som ledde fram till den roll du har idag?

Det är en lång resa, för den började egentligen inte i vården. Tidigare har jag arbetat på kontor med ekonomi och bokföring, men när jag var föräldraledig började jag arbeta i hemtjänsten och kände direkt att det här är min grej, jag vill inte tillbaka till kontorsarbetet. Jag utbildade mig till undersköterska och började arbeta i hemtjänsten, vilket var jätteroligt, men jag ville lära mig mer.

Jag fick jobb på ett boende och arbetade där under några år och redan från början kände jag att de här personerna med kognitiva svårigheter låg mig varmt om hjärtat. Jag kände att det saknades någonting i vårt bemötande och synsätt på de här personerna och deras anhöriga. Min önskan var att börja arbeta på en dagverksamhet för personer med demenssjukdom eftersom jag såg en utmaning i hur gästerna där fortfarande stred för sin integritet.

Nästa arbetsplats blev en dagverksamhet i Lund för personer med demenssjukdom och samtidigt började jag jobba med anhörigstöd. Jag fick utbildning i ”professionellt anhörigstöd” och började 2001 att ha anhörigcirklar, men fick även utbilda i ”bemötande” på omvårdnadsprogrammet och Komvux. När jag fick erbjudandet från Lunds kommun om att utbilda mig till Silviasyster för att därefter vara med om att starta upp en ny tjänst med fokus på utbildning och handledning för hemtjänst och ordinärt boende, så tackade jag ja, det hade länge varit en dröm.

Jag blev färdig Silviasyster 2013 och arbetade i Lunds kommun med handledning och utbildning och anhörigstöd, först till dem som hade stöd i ordinärt boende, men efter en omorganisation gick jag över till det som blev ett övergripande demensteam. Demensteamet vände sig till hemtjänst för äldre och yngre, korttid, växelvård, dagverksamhet, särskilt boende och LSS. Vi arbetade övergripande mot alla dessa verksamheter. Det var jätteroligt! Från 2014 är jag också certifierad utbildare i BPSD-registret, så jag implementerade BPSD-registret i hemtjänsten i Lund.

Sedan januari 2022 är Silviahemmet min fasta arbetsplats. Jag jobbar med utbildning och föreläsningar vilket är oerhört inspirerande och givande tillsammans med ett fantastiskt team.

Du kom ganska tidigt i din karriär att ägna dig åt utbildning, hur kom det sig?

Det inspirerar mig att sprida kunskap och att framför allt själv inspirera. Att se förutsättningarna, det här positiva i människor. Jag har alltid tyckt mycket om att ha elever och praktikanter, det lyfter ju mig också – särskilt de som frågar och ifrågasätter, det är jätteroligt. Det ligger mig varmt om hjärtat. När jag står där och pratar eller möter en grupp så känner jag mig hemma.

Jag använder ganska mycket praktiska övningar, exempel och rollspel i min undervisning och har genom åren fått feedback om att mitt sätt att undervisa är pedagogiskt. Jag har svårt för att bara berätta om hur man ska göra eller inte göra, deltagarna måste få visa och uppleva hur det känns att bli utsatt så här. Till exempel få känna på att möta någon som är intresserad, ointresserad, stressad osv. Jag bygger mycket av mina rollspel och diskussionsfall utifrån egna erfarenheter, situationer jag själv befunnit mig i. Det är inte ovanligt att deltagarna i sin tur själva delar med sig av olika situationer som de varit med om, vilket är jättebra.

Har du själv arbetat fram ditt utbildningsmaterial eller hur har det kommit till?

Certifieringsutbildningarna är fastställda, det ska ju vara exakt lika för alla. I övrig är vi förhållandevis fria och jag har alltid möjlighet att framföra utbildningen på mitt sätt. Exempelvis kan jag lägga till övningar, men jag kan inte hoppa över det material som ska vara med. Alla kursdeltagare har inte heller svenska språket som modersmål och då blir en massa ord ibland bara tomt prat. Det blir också ett sätt för mig att komma närmare gruppen och känna av dess kompetens. Vi föreläsare är olika och därför är det bra med den friheten.

Jag tycker om bredden i arbetet. Jag har redan och kommer även fortsätta att ha, skräddarsydda utbildningar, och den typen av utbildning skapar jag själv i samråd med beställaren och utifrån Silviahemmets vårdfilosofi. Det kan vara en utbildning som exempelvis beställts till en grupp biståndshandläggare i en kommun.

Vad innebär det att vara utbildare av Silviahemmets vårdfilosofi och går det att kort beskriva vad vårdfilosofin innebär?

Silviahemmets vårdfilosofi bygger på den Palliativa vårdfilosofin. Värdegrunden, alla unika personers lika värde, är vår etiska plattform. Vi utgår alltid från personcentrering i de fyra hörnstenarna: symtomkontroll, kommunikation, teamarbete, anhörigstöd. Beaktas alla fyra hörnstenar har vi större möjlighet att nå målet: högsta möjliga livskvalitet för varje person med kognitiv sjukdom. Om personen kan må bättre och känna livskvalitet, åtminstone mellan varven, kommer också anhöriga må bättre samt vi i vårdteamet. Det är helheten som är styrka i Silviahemmets vårdfilosofi. Tar vi bort en hörnsten faller den.

Du brinner extra mycket för just anhörigstöd, kan du förklara varför?

Ja, anhörigstöd ligger mig varmt om hjärtat och det märks nog också när jag är ute och utbildar. Jag har också själv varit anhörig och vet hur svårt det kan vara. Det är också något som kommer tillbaka ganska mycket i utvärderingarna, att man fått en helt ny syn på anhöriga. Kommunikation är viktigt, den behöver vi för att kunna skapa relationer med personer vi ska vårda, med deras anhöriga, med varandra. Kommunikation är två vägar, det ska man vara noga med att skilja på. Bemötande är hur vi ska agera och göra, men vid kommunikation är vi minst två.

Vi har berört frågan tidigare, men kan du ge exempel på vem som kan utbilda sig via Silviahemmet? 

De skräddarsydda, beställda utbildningarna, kan vara avsedda för en personalgrupp eller en yrkesgrupp. De Silviahemscertifierade utbildningarna avser hela teamet och alla professioner samtidigt på en enhet. Det inkluderar chefen, administrativ personal, alla legitimerade, omvårdnadspersonalen, vaktmästare, städ och kök. Alla som på något vis är knutna till arbetsplatsen och rör sig där och på något sätt påverkar personerna som befinner sig där. I utvärderingen får vi ofta feedback på hur viktigt och bra det är att hela teamet utbildats samtidigt, eftersom det förekommer mycket gruppövningar och diskussioner.

I de flesta verksamheter har omvårdnadspersonalen och de legitimerade inte samma chef, de kanske bara ser varandra sporadiskt. I de fallen blir det ännu tydligare hur viktigt det är att vi faktiskt pratar med varandra och samarbetar. Vi arbetar ju mot samma mål, då måste vi göra det tillsammans. Både vaktmästare och städpersonal fyller en viktig social funktion på boendena, för de är ju de som är där och rör sig bland de boende. De yrkesgrupperna måste också få känna att de är en del av teamet.

Hur går det till när en enhet bestämmer sig för att bli Silviahemscertifierade? 

Det upprättas ett avtal mellan verksamheten som ska certifieras och Stiftelsen Silviahemmet där enheten förbinder sig att personalen ska genomgå Silviahemmets grundutbildning samt regelbundet samlas till reflektionsmöte. Samtliga medarbetare genomgår en tredagars grundutbildning, utifrån Silviahemmets vårdfilosofi, i demenskunskap och får verktyg att använda till god omvårdnad där personen är i centrum. Arbetsledare får ytterligare en utbildningsdag i att leda teamarbetet. Minst två medarbetare per arbetsgrupp får reflektionsledarutbildning för att hålla de regelbundna reflektionsmötena.

Kan du berätta mer om reflektionsmötena?

Under mötena reflekterar man över olika situationer som hänt. Det blir mycket förebyggande arbete så att det inte ska hinna bli katastrofsituationer. Under mötena har man en chans att fånga upp och diskutera olika känslor som personalen känner. Vad är det som triggar igång en viss känsla hos mig men inte hos dig i en specifik situation? Hur tror vi att den personen som kanske blir arg känner? Eller, hur mår personen när personen blir så arg? Vad upplever anhöriga i det här? Har vi rätt kommunikation i teamet?

I reflektionsmötena använder vi också vårdfilosofin. De regelbundna reflektionsmötena är också till för att hålla kvar det man lärt sig under utbildningen.

Vad väcker utbildningen för tankar och reaktioner hos deltagarna?

Många uttrycker att de fått en djupare förståelse för hur viktig kommunikationen är och att den får ta tid, att tempot generellt måste sänkas.

Något som väcker mycket känslor och diskussioner är när man pratar om nollvisionen, alltså tvång och begränsningsåtgärder. Det finns en uppfattning om att dessa begränsningar finns som ett skydd för de boende, men på vems bekostnad skyddar vi?

Hur arbetar du med att öka deltagarnas förståelse för nollvisionen inom demensvården?

Jag brukar utsätta deltagarna för olika situationer och då bli det rätt tydligt att man kanske måste tänka på ett annorlunda sätt. Det handlar egentligen bara om att man ska bemöta personen som en medmänniska.

De låsta dörrarna är ett exempel som ofta leder till diskussion. Att ha låsta dörrar på en avdelning anses vara ett skydd för de boende, men kan å andra sidan skapa en enorm stress hos vissa personer.

När dessa diskussioner startar sker också en förändring, det är då saker och ting kan falla på plats. Vi behöver komma till den punkt när vi funderar på vad det är vi gör och varför. Det är en smal, etisk balansgång ibland.

Vad upplever deltagarna är den största praktiska fördelen med att ha gått utbildningen? Har de konkreta exempel från verkligheten om hur utbildningen löst/underlättat en tidigare problematisk situation i verksamheten?

Jag har fått höra att reflektionsmötena haft en stor påverkad på en hel arbetsplats. Personalen där hade efter utbildningen börjat arbeta mer förebyggande, samarbetet hade blivit bättre och förekomsten av BPSD har sjunkit. BPSD hade inte bara sjunkit hos de personer som var registrerade, utan över lag. Hela avdelningen hade blivit mer självreflekterande och arbetsglädjen bland personalen hade ökat.

Jag har även fått ta del av en enkätundersökning som gjorts. Där fick personalen fylla i en enkät som bland annat berörde kunskapsnivå och inställning till att arbeta personcentrerat innan utbildningarna. Efter att ha arbetat några månader utifrån Silviahemmets vårdfilosofi fick de åter fylla i enkäten i ett uppföljande syfte. Där kunde man bland annat se följande resultat:

- Om fokuset låg på personens förmåga eller oförmåga, resultat: 45% hade fokus på personens förmåga före utbildningen och 75% efter.

- Om personalen kände till orsaken till det som oroade eller skrämde personen, resultat: före utbildningen 24% och 67% efter.

- Om personalen kände till hur personen funderade kring döden, resultat: 46% före och 84% efter.

- Om personalen kände till personens favoritmat, resultat: före 18% och efter 50%

- Om personalen visste hur de kunde lugna personen vid oro, resultat: 57% före och 84% efter

- Ambitionen/viljan att inkludera anhöriga i teamet runt personen, resultat: 15% före och 58% efter

- Diskuterar vi med varandra hur vi kan ge personcentrerad vård? Resultat: 76% före 100% efter

- Möjlighet till utevistelse när personen vill, resultatet visade att 64% fick det innan och 89% fick det efter.

Dessa resultat visar att man efter utbildningen börjat samarbeta på arbetsplatsen, vågat prata med personen på ett bättre sätt och tagit del av levnadsberättelsen. Allt detta betyder en ökad livskvalitet för personen.

Om man utbildats och arbetat under en tid på en arbetsplats som är eller blivit Silviahemscertifierad och sedan byter arbetsplats, har man med sig någon merit till sitt personliga CV? Hur länge är utbildningen giltig?

En certifiering gäller i tre år. Inför en omceritfiering utbildas nytillkommen personal och enheten ska visa på att de arbetar enligt Silviahemmets vårdfilosofi och erbjuder samtlig personal reflektionsmötet en gång per månad. Medarbetarna måste inte gå om utbildningen men är välkomna att göra det om det gått flera år sedan sist. Det händer så mycket att det kan vara en fördel att få de senaste rönen till sig. Om någon byter arbetsplats ett par år efter genomgången utbildning går man om den med sina nya medarbetare.

Givetvis ska Silviahemmets utbildning nämnas i sitt CV samt att man arbetat på en Silviahemscertifierad enhet.

Förändras och vidareutvecklas själva utbildningen med tiden? 

Ja, vi är ett stort team med olika professioner och bred kunskap. Det är viktigt att vi uppdaterar utbildningarna med allt från nya siffror till nytt forskningsresultat och hur man uttrycker sig om demenssjukdom. Nollvisionen är ett exempel på något man pratat mycket mer om de senaste åren. De första Silviahemscertifieringarna gjordes 2008, så det är klart att det hänt en hel del sedan dess.

Om man har en enhet/arbetsplats som skulle vilja utbilda sig, hur långt tid tar det från att man skickat en ansökan tills att utbildningen kan genomföras?

Det skiftar, men man ska nog räkna med att det kan ta upp till ett år innan enheten är klar för certifiering. Det är stor efterfrågan och vi kan inte komma och utbilda direkt. Är det en stor arbetsplats kan de behöva flera utbildningstillfällen, vi har ca 20-25 personer/tillfälle. När all personal genomfört sin tredagarsutbildning tillkommer det ytterligare en dag för de som har en arbetsledande funktion, de som ska vara med och implementera arbetssättet.

Reflektionsledarna utbildas under ytterligare tre dagar. Först två sammanhängande dagar och efter ca en månad ytterligare en dag då en hemuppgift ska redovisas. De ska bl a ha lett ett reflektionsmöte. Man får räkna att det tar minst 2–3 månader från att man påbörjar utbildningen tills man står där på certifieringsdagen.

Vill du berätta något om Smålandprojektet?

Det är tack vare stöd och finansiering från Familjen Kamprads Stiftelse som man i Småland erbjuds möjlighet till Silviahemscertifiering. Tre kommuner som ligger geografiskt nära varandra får certifiera en verksamhet vardera. Valet föll på en hemtjänstverksamhet och två boende. Vi har nu planering t o m 2024 med utvalda kommuner. Vi arbetar något annorlunda med detta koncept eftersom tre verksamheter från tre kommuner utbildas parallellt och tillsammans med gemensam certifiering. Bland annat skapas ett nätverk mellan kommunerna och för reflektionsledarna.

När det är dags för certifiering kommer representanter från Familjen Kamprads Stiftelse att närvara och hålla tal, vi kommer vara två från Silviahemmet som håller tal och det blir mingel och bubbel och fotografering. Alla enheter får ett inramat certifikat som H.M. Drottning Silvia personligen signerat och varje avdelning får ett duplikat signerat av Dr Wilhelmina Hoffman. Var och en får också ett kursintyg för de steg man utbildats i. Det ska kännas att man varit med om något högtidligt. På certifikaten står det mellan vilka år certifieringen gäller.

Efter certifieringen följer vi upp enheterna. Efter ett halvår kontrollerar vi hur det går, om man har reflektionsmötena igång och hur de fungerar, därefter följer man upp efter ett år och även när 2,5 år passerat. På så vis får vi kännedom om hur många som saknar grundutbildningen och även chansen att återigen stämma av hur reflektionsmötena fungerar.

Tack Inga Lill, för att du delade med dig av din tid och engagemang vilket gjorde denna intervju möjlig!