Fotograf: Christina Nemell
Hej Andreas Melkersson, undersköterska, Silviasyster samt föreståndare för dagverksamheten på Silviahemmet!
Vill du börja med att berätta lite om dig och hur det kom sig att du utbildade dig till undersköterska och senare till Silviasyster?
I gymnasiet gick jag barn- och fritidsprogrammet och efter det arbetade jag som timvikarie på både förskola och som personlig assistent. Det har alltid intresserat mig att arbeta med människor. Jag fick chansen att komma till en avdelning för personer med demenssjukdom några veckor som sen blev till en fast tjänst i 10 år. Under de åren började jag även utbilda mig till undersköterska på distans och hamnade sen på ett boende i Vallentuna som erbjöd mig en uppdragsutbildning till Silviasyster. När jag fick det erbjudandet var det självklart att tacka ja. I Vallentuna fanns flera Silviasystrar som talade så gott om utbildningen. Jag hade börjat fundera på hur jag skulle vidareutveckla mig och det lät roligt och intressant. Det ångrar jag inte! 2016 började jag på Silviahemmet och har arbetat här sedan dess.
Berätta lite mer om vad en Silviasyster är och gör?
En Silviasyster har en högskoleutbildning som ger en spetskompetens inom demens. Det finns olika sätt att arbeta på. Det är vanligt med till exempel handledningsuppdrag och leda samtalsgrupper med både personal och anhöriga. Men det viktigaste är att Silviasystrar behövs ute på avdelningarna och i verksamheterna. Man är en förebild. Det nära mötet med personerna med demensdiagnoser är väldigt viktigt.
Queen Silva Nursing Award expanderade under 2022, nu kan även undersköterskor och de som studerar till undersköterskor ansöka till QSNA med idéer som leder till förbättring och utveckling inom vård av äldre och personer med demenssjukdom – vad tror du det har betydelse för undersköterskans roll?
Jag tror absolut att det har en betydelse för undersköterskan roll. Det innebär att man kan nå ut till fler människor med sina tankar och idéer, inte bara på sin arbetsplats. Det leder också till att väcka tankar och intresse för innovation och utvecklingsidéer för just undersköterskor.
Tillsammans med den nya lagförändringen i år då undersköterska blir en skyddad yrkestitel tror jag att det kommer bli ett lyft inom yrkeskåren. Undersköterskor behöver lyftas mer och få mer utrymme i media till exempel, speciellt hur viktigt det är med rätt kunskap vid vård av personer med demenssjukdom och goda exempel på det. Det höjer statusen på yrket.
Silviahemmet bedriver dagverksamhet för både äldre och yngre personer med demenssjukdom.
I Sverige uppskattas antalet yngre personer med demenssjukdom till nästan 10 000 (enligt Alzheimerfonden) men det finns inte så många dagverksamheter för just yngre personer med demenssjukdom, varför tror du det är så?
Jag tror att det beror på att det inte finns så stort underlag för en sådan typ av verksamhet. Vissa kommuner har få yngre personer med demenssjukdom och andra har fler. Det finns exempel på dagverksamheter där yngre personer med demenssjukdom får vara tillsammans med personer med andra typer av sjukdomar och det är inte alltid så bra. Det kan även vara så att dagverksamhet inte passar för alla personer.
Det finns många olika demenssjukdomar, är det någon av dem som dominerar hos just yngre personer?
Här hos oss på Silviahemmet har vi just nu mestadels personer med Alzheimer men såklart med andra demenssjukdomar också. Det kan variera, ibland kan det vara flera med till exempel frontallobsdemens.
Alzheimer är den mest vanliga av demenssjukdomarna. Hos yngre drabbade är det också vanligt med frontallobsdemens. Hos oss är medelåldern 50 – 60 år och det har hänt att det funnits ännu yngre personer än så.
Skiljer det åt på hjälp och stöd för en yngre person med demenssjukdom jämfört med en äldre, till exempel vid utredning, diagnos, beviljad hemtjänst etc.?
Just utrednings biten är jag inte så insatt i. Jag tror inte att det görs så stor skillnad. Däremot skulle man önska att det var personcentrerat utifrån vad personen vill ha för typ av hjälp, beroende på familjesituation och vad man klarar av osv.
Det finns inte alltid en dagverksamhet att erbjuda för just yngre personer med demenssjukdom. Då de är yngre än 65 år kan de ibland bli beviljade insatser via LSS (lagen om stöd och service) i stället för SoL (Socialtjänstlagen) men det är svårt.
Jag önskar att fler yngre personer med demenssjukdomar fick möjligheten att få insatser via LSS där man kan få rätt till en personlig assistent.
Min egen pappa hade frontallobsdemens. Det har varit mycket turer för både honom och oss anhöriga med olika boenden tills han till slut fick en god man som var mycket engagerad och kunnig. Med hans hjälp fick pappa rätt till två personliga assistenter dygnet runt i egen lägenhet och fick en bra tid de sista åren. Han var 64 år när han gick bort.
Vad behöver man specifikt tänka på när det gäller demensvård av yngre personer utifrån den palliativa vårdfilosofin?
Egentligen bör man inte göra någon skillnad mellan yngre och äldre personer med demenssjukdom tycker jag. Allt ska vara så personcentrerat som möjligt. Däremot kan de yngre personerna ha stora fysiska behov, man vill röra på sig. När man tappar många andra förmågor är det vad de har kvar, det är då man har sin frihet, att fortfarande kunna röra på sig.
Vi har några som vill träna här på vår dagverksamhet. De nöjer sig inte med eller är inte intresserade av att sitta på en stol och kasta en boll mellan sig. De vill träna på riktigt! Det ska ta, man ska bli svettig och man ska duscha efteråt. Här på Silviahemmet har vi just fått nya träningscyklar och en roddmaskin. Vi erbjuder gympapass som vi i personalen håller i. Tidigare hade vi en gäst här som ville springa en runda varje morgon, då gjorde vi det tillsammans med honom. Det gäller att anpassa dig efter vad personen vill göra, har behov av och vad varje person klarar av att göra!
Vi förbereder också maten tillsammans med våra gäster vilket alltid leder till intressanta samtalsämnen och minnen kring mat. Om en viss maträtt dyker upp i samtalen så tar vi in det på menyn veckan efter.
Allt handlar om att göra det så personcentrerat som möjligt, både vad det gäller gästerna men också för de anhöriga. Anhörigstöd är också personligt. I många kommuner finns grupper att delta i men alla kanske inte vill sitta i grupp och prata utan hellre behöver enskilda samtal. Tonåringar kan ibland vara svårare att nå och de behöver höra att det är ok att vara arg och ledsen över den situationen som är, det är ingens fel och det är en situation man får försöka anpassa sig efter tillsammans i familjen.
Fick du själv stöd som anhörig när din pappa var sjuk?
Nej. Jag är uppvuxen i en väldigt liten kommun och de var inte vana vid yngre personer med demenssjukdom. Vi rekommenderades att ta kontakt med psykolog om vi kände att vi behövde prata med någon. Under den här tiden hade jag börjat jobba inom demensvården och kände att jag hade kollegor att prata med detta om. Även min syster och jag stöttade varandra mycket. Huvudsaken är att man känner att man har någon att vända sig till och ta stöd från.
-Finns det något som skulle kunna utvecklas inom demensvård för yngre personer tycker du?
Jag önskar mer kunskap i samhället om både yngre och äldre personer med demenssjukdom över lag. Demenssjukdomar handlar om så mycket mer än minnesproblematik.
Anhörigstöd behöver också utvecklas och bli mer individuellt. Många kommuner har anhörigstöd och är skyldiga att erbjuda det men det finns inte beskrivet hur det ska se ut.
Vad vill anhöriga själva ha, vad tycker dom? Det är så individuellt hur du mår och vilken situation du befinner dig i. Om ens partner eller pappa till exempel har en demenssjukdom som har det bra på sitt boende eller dagverksamhet blir situationen lättare för anhöriga att hantera. De kan slappna av på ett annat sätt och göra något för sig själva, slippa krav och dåligt samvete en stund vilket är vanligt att anhöriga bär med sig. Många har dåligt samvete för att de gör för lite för sig själva, och när de gör något för sig själva får de dåligt samvete för att de lämnat den sjuka personen.
Jag skulle också se att demensvården blir mer personcentrerad och komma bort från tänket att alla vill genomföra samma typ av aktiviteter bara för att man är i samma ålder och delar samma typ av sjukdom. Alla ska få göra det de vill. Och våga prova nya saker!
Hur kan en dag på Silviahemmets dagverksamhet för yngre personer med demenssjukdom se ut?
Gästerna är hos oss mellan kl. 09 – 15. De flest kommer till oss ca två till tre dagar per vecka men det finns de som är här en dag och de som är här fem dagar i veckan.
Vi har lärt känna de som kommer till oss och det är vårt jobb att ta reda på vad våra gäster tycker om att göra, vad de vill göra och vad de klarar av att göra. Samtal är en viktig del i arbetat för att knyta relationer med personerna men också för att ta reda mer på vad de vill göra.
Utifrån detta gör vi i personalen en planering där vi inkluderar vilka gäster som trivs bra ihop, vilka som behöver mer lugn och ro. Vilka vill ta långpromenad och göra ungefär samma aktiviteter, hur vi ska sitta vid frukost och lunch och om någon behöver extra stöd och så vidare. Vi är tre Silviasystrar som jobbar i dagverksamheten på dagarna. Är det någon som behöver extra stöd kan en personal ta hand om endast en gäst – om det är det som krävs. Vårt motto är att man ska trivas och ha roligt. Det är lätt att säga men det ligger mycket planering bakom för att få till det!
Under frukost och lunch sitter vi länge för att alla ska få i sig det de behöver, slappna av och känna lugn och ro. Efter det börjar vi med aktiviteter utifrån vad personerna vill göra, som till exempel gympa, promenad, måla, snickra eller en utflykt. Några vill gärna hjälpa till i köket. Efter lunch och fika fortsätter vi med planerade aktiviteter, det kan vara trädgårdsarbete, spela boule, frågesport eller bara sitta och läsa en bok eller lösa korsord beroende på vad gästerna vill. Hos oss är det viktigt att allt ska verka spontant, även om det är planerat. Det är känslan vi vill förmedla. Men det är också viktigt att vi arbetar flexibelt och prestigelöst!
Klockan 15 åker gästerna hem och personalen har då en reflektionsstund, vilket är en viktig del i vårt dagliga kvalitetsarbete. Där går vi igenom dagen – vad som har varit bra, har alla blivit sedda, kan vi göra något bättre i morgon, ser vi nya symtom hos personerna? Allt vi gör utgår från gästerna och det är viktigt att de känner att de klarar av sin uppgift eller aktivitet. Blir det på något sätt ett misslyckande tar vi som personal på oss det. Det gäller att personerna har en positiv känsla!
Vi har heller inga arbetskläder eller namnbrickor utan vi vill upplevas som ett stort kompisgäng. Det ska inte synas vem som är personal och vem som är gäst. Om vi skulle behöva hjälpa till vid en hygiensituation eller när vi arbetar i köket har vi såklart skyddskläder enligt rutin.
Vad tycker du är det bästa med ditt jobb?
Mötet med gästerna helt klart! De bästa stunderna är när man får ta del av gästernas historia och höra deras berättelser och upplevelser av saker. När man får fin kontakt och förtroende och de känner att de kan öppna upp sig. Även när de gör saker som de inte gjort förut eller det var länge sedan de gjorde och de får lyckokänsla av att klara av sakerna.
Som Barbro Beck-Friis sa en gång – ”de är våra läromästare”. Jag har jobbat inom demensvård i 22 år nu och jag lär mig fortfarande!
Comments