Från blåljus till bokpärmar: Möt Della Ström – Sjuksköterskan som blev författare

Med tjugo års erfarenhet som sjuksköterska, ambulanssjuksköterska och narkossköterska, både i Sverige och internationellt, har Della samlat på sig en unik livsbank av mänskliga möten och berättelser. Nu sadlar hon om till vårdlärare och har nyligen debuterat som författare med thrillern "Ambulans 9210". Vi fick en pratstund med Della om hennes breda karriär, drivkraften att skriva och hur erfarenheterna från vården formar hennes berättande.

Kan du börja med att berätta vem du är och lite om din bakgrund?

Ja, Della heter jag. Jag har en bakgrund som sjuksköterska, ambulanssjuksköterska och narkossköterska. Under mina 20 år inom vården har jag även hunnit jobba utomlands, bland annat på ett fartyg i Karibien och för Röda Korset under kriget i Sydsudan. Nu håller jag på att sadla om och utbildar mig till vårdlärare – en plan jag haft ett tag. Jag blir klar i juni, men har redan börjat jobba som lärare på Svea Vux. Och så jag är numera författare också, även om det fortfarande känns ovant att säga!

Det låter som en otroligt bred och spännande bakgrund! Har tanken på att bli lärare alltid funnits där?

Tanken väcktes faktiskt tack vare en fantastisk lärare jag hade när jag själv studerade till sjuksköterska på Röda Korsets Högskola. Jag har alltid älskat att gå i skolan, det har varit en trygghet, och jag har haft turen att ha många fina lärare. Men just den här läraren var så otroligt karismatisk, hon kunde göra vilket ämne som helst spännande. Hon blev en förebild. Även om jag inte känner mig riktigt där än, så är det roligt att ha någon att se upp till.

Sedan har jag också haft förmånen att handleda många studenter under åren som sjuksköterska, vilket jag tyckt varit väldigt roligt. Jag har även jobbat på ett utbildningsföretag och trivdes bra med det. Men 20 år inom vården sliter, och jag kände att jag kanske inte behövde alla tunga lyft varje dag längre.

Hur känns det att identifiera sig med den nya rollen som författare?

Det är fortfarande lite ovant! Boken, "Ambulans 9210", publicerades ju nyligen, den 13 mars. Det är lite som med lärarrollen – ett slags imposter syndrome smyger sig på ibland. Man tänker att någon snart ska komma på en, eller läsa boken och tycka att den är värdelös. Varje gång jag får beröm, oavsett om det är för en lektion eller för boken, blir jag fortfarande lite förvånad: "Jaha, tycker du det? Se där!" Men som sjuksköterska, där känner jag mig trygg. Jag vet att jag har varit en bra sjuksköterska, och det kommer nog alltid finnas med mig i bakgrunden. 

Kan du berätta lite om din bok, "Ambulans 9210", utan att avslöja för mycket?

Absolut! Kortfattat handlar den om en ambulans som försvinner spårlöst under ett rutinuppdrag i Stockholm. Ambulanssjuksköterskan som egentligen skulle ha jobbat det passet var på begravning. När han inser att polisen inte verkar ta försvinnandet på tillräckligt stort allvar, börjar han själv leta efter sina kollegor, varav en står honom särskilt nära. Man får följa hans egen utredning och sökande.

Hur har ditt arbete som ambulanssjuksköterska påverkat din kreativitet och ditt sätt att se på människors sårbarhet och styrka?

Det har påverkat mig jättemycket. Att få komma hem till människor, ofta när de befinner sig i någon form av kris, gör något med en. Alla larm är förstås inte jätteallvarliga, men sällan ringer någon 112 för att det är roligt. För personen som ringer är det en kris, även om vi i sjukvården kanske bedömer det annorlunda. Det har gett mig idéer till karaktärer och situationer, men det har också utvecklat mig som person. Jag upplever att jag blivit ännu mer empatisk. Jag jobbade inom ambulansen i ungefär 4-5 år.

Du har ju jobbat som sjuksköterska under många olika omständigheter, även utomlands. Hur har de erfarenheterna hjälpt dig att förstå och skildra mänsklig medkänsla och kriser?

Min spontana tanke, efter att ha jobbat i olika länder, bland annat i Afrika, är att människor är känslomässigt väldigt lika. Vi vill ta hand om våra nära och kära och exempelvis smärta känns likadant för alla. Sedan finns det förstås kulturella skillnader som jag inte alltid förstår, men som jag uppskattar när folk försöker förklara. Jag kan kanske inte känna likadant, men jag kan få en förståelse. Att komma utomlands är nyttigt, man blir medveten om sin egen kultur också – man är aldrig så svensk som när man träffar en annan stockholmare utomlands! Att möta människor i kris i olika delar av världen gör en väldigt ödmjuk.

Vad hoppas du att läsarna får med sig från din bok om ambulanspersonalens vardag som de kanske inte visste tidigare?

En av anledningarna till att jag skrev boken var att jag tror få förstår hur otroligt ensam och utlämnad ambulanspersonal kan vara. Man åker in i okända områden, går in i lägenheter utan att veta vem eller vad som väntar. Samtidigt är vårt enda jobb att hjälpa. Jag bryr mig inte om vem patienten är eller vad de har gjort – mitt fokus är att ge vård. Men det kan också vara farligt, och jag har upplevt att man inte alltid respekteras som sjukvårdspersonal.

Jag vill förmedla hur ensam man kan vara och att vi behöver ta hand om vår ambulanspersonal. Det är också ett tungt jobb med hög belastning, uteblivna raster och möten med svåra situationer. Jag var själv med om en natt när SOS larmcentral ringde och sa att de inte sett vår ambulans på GPS-kartan på flera timmar. Då blev jag upprörd – vi hade kunnat vara borta utan att någon saknat oss direkt. Den händelsen blev inspiration till handlingen I boken. 

Du nämner utsattheten och ibland hotfulla situationer. Hur tror du att populärkultur och böcker kan påverka den allmänna förståelsen och respekten för sjuksköterskors arbete och villkor?

Jag tror absolut att det kan påverka. Samtidigt upplever jag att bilden av vården ofta präglas av amerikanska TV-serier, som skiljer sig mycket från svensk sjukvård. Det är inte action nonstop, även om man har mycket att göra. Populärkulturen formar bilden av alla yrken. Jag märker också att folk ibland antar att man som sjuksköterska alltid vill prata sjukvård privat, eller att man automatiskt har tystnadsplikt även på fritiden och därför kan anförtro sig om allt möjligt. Det kan bli lite mycket ibland!

Har du själv funderat på vilka förbättringar som behövs för att stärka arbetsmiljön för ambulanspersonal, särskilt i otrygga områden?

Ja, jag har tänkt mycket på det. Jag tror mycket på att satsa pengar på att ambulansverksamheten kommer ut till skolor och träffar barn och ungdomar. Låt dem titta in i ambulansen, ställa frågor, och förstå att det finns en människa bakom uniformen vars enda syfte är att hjälpa. Kanske fler medåkningar eller informationsdagar. Att få en sten kastad på sig när man är där för att hjälpa – det gör mig bara ledsen. Då har man inte förstått. Vi måste synas mer och bygga relationer. Det kostar pengar att skicka ut personal till skolor, men det kostar också att reparera skadade ambulanser eller förlora personal som blir sjukskrivna eller slutar på grund av otrygghet och hot.

Nu när du är både lärare och författare, ser du möjligheter att kombinera dessa roller, kanske genom att föreläsa i skolor om boken och yrket?

Det är absolut drömmen! Jag har börjat i liten skala med intervju i lokaltidningen och boksignering. Jag älskar att skriva, det är min största hobby, och jag vill gärna skriva mer. Att få åka ut och informera, inte bara om ambulansyrket utan även om undersköterske- och sjuksköterskeyrket – där det kommer bli stor brist – vore fantastiskt. Jag har ju även jobbat lite med film (bl.a. Gåsmamman, Johan Falk, Beck), vilket också var otroligt roligt. Att få visa andra, kanske mer nyanserade, sidor av vården vore värdefullt.

Vilket råd skulle du ge till dem som funderar på att kombinera sin yrkesidentitet med ett kreativt projekt, som du har gjort med skrivandet?

Mitt främsta råd är att göra något du tycker är genuint roligt och stimulerande. Det måste inte vara skrivande, det kan vara vilken hobby som helst. Men den där äkta glädjen är viktig. Jag hade inte skrivit lika mycket om jag inte känt den här lusten och glädjen. När jag skriver, eller när jag plötsligt kopplar ihop två tankar till en lösning – det ger mig enorm tillfredsställelse. Hitta det som ger dig glädje! Skrivandet har också varit ett sätt för mig att bearbeta saker, till exempel svåra upplevelser från Sydsudan. Det är en viktig kanal.

Avslutningsvis, vad ser du som den största potentialen för sjuksköterskor och undersköterskor att bidra till samhället, inte bara kliniskt, utan även genom skapande och att dela sina berättelser?

Jag tror det handlar mycket om att höja statusen på yrket. Att visa att det inte är ett "kall" som man sa förr, utan ett aktivt yrkesval som kräver hög kompetens. Utbildning och forskning är viktigt, men även att våga ta plats på andra arenor. Att vi som jobbar i vården berättar våra historier – både de svåra och de fantastiska, roliga och gripande – kan ge en mer nyanserad och sann bild av svensk sjukvård än vad man kanske ser i importerade TV-serier. Verkligheten överträffar ofta dikten!

Vi behöver också betona teamarbetet. Alla behövs – undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och alla andra. Jag säger till mina blivande undersköterskeelever att de inte är någons betjänt, utan en viktig del av ett team vars mål är patientens välbefinnande. Att känna stolthet i det teamet är viktigt. Kanske kan fler berättelser från vården inspirera till det och samtidigt ge allmänheten en djupare förståelse och respekt för vårt arbete.