Hej Catherine Emödi Berglund!
Hur känns det att bli tilldelad Queen Silvia Nursing Award 2024, sjuksköterskekategorin? Berätta gärna om dina första tankar och känslor när du fick beskedet.
Min första tanke var Helt Galet! Jag blev så hedrad, stolt men också så tacksam och glad att nu har jag chansen att sprida kunskapen om Lewy Body sjukdom och anhöriga till personer med denna diagnos.
Kan du berätta lite om dig själv?
Jag heter Catherine Emödi Berglund jag är 64 år. Jag är gift med Robert från Kalix själv har jag en pappa från Ungern och en mamma från Sverige och är uppvuxen i Schweiz .Så ni förstår varifrån bredden i mitt tänk kommer. Vi har 2 vuxna barn Nicolas och Linnea och 1 barnbarn Lilly som snart skall bli storasyster.
Hur länge har du arbetat sjuksköterska och inom vilka områden?
Jag kom till Sverige som nyutbildad sjuksköterska 1985. Började arbete på Ortopeden sedan blev det Gyn i några år innan jag fick barn.1995 började jag inom äldreomsorgen i Danderyd. 1997 insåg jag att vi inte bara fick in personen med demenssjukdom till boendet utan en hel kärlekshistoria. Startade min första anhöriggrupp i Rödakorsets regi i samarbete med kommunen. 2006 blev jag tillfrågad om jag inte ville vikariera för den dåvarande anhörigkonsulenten. Som ni förstår var det min dröm och jag tackade ja. Det ena ledde till det andra 2014 blev jag erbjuden att utbilda mig till Silviasjuksköterska ett annat mål i mitt liv .
Vad inspirerade dig att arbeta med anhöriga till personer som lever med Lewy Body Sjukdom?
Efter en föreläsning om Lewy Body sjukdom insåg jag att jag behövde dela upp mina grupper och erbjuda dessa anhöriga en egen grupp. Symptomen på deras närstående stämde inte med dom övriga i grupperna.
Hur ser du att stödgrupper kan göra skillnad för anhöriga till personer med denna diagnos?
Det är viktigt att kunna känna att man inte är ensam i sin situation och det händer först när man känner igen sig i andras erfarenheter. Den här gruppen anhöriga är otroligt insatta i den närståendes medicinering det blir helt andra diskussioner än i vanliga grupper. I vårat fall så har vi förmånen att ha en nära kontakt till Professor Londos också som vi kan skicka frågor till det är mycket speciellt och som träffar grupperna digitalt 2 gånger per termin.
Vilka är de största utmaningarna som anhöriga möter när en familjemedlem drabbas av Lewy Body Sjukdom?
Skulle nog säga att det är okunskapen som råder hos dom flesta och feldiagnostisering. Det känns som att anhöriga får kämpa mycket mera för både rätt diagnos, rätt medicinering och förståelse inom både region och kommun för hur denna sjukdom ter sig.
Kan du berätta om ett särskilt minnesvärt ögonblick som bekräftat vikten av ditt arbete?
Varje gång vi har grupperna får jag på något sätt en bekräftelse att detta är rätt beslut att ha diagnosgrupper. Just Lewy Body sjukdom är så speciell och går inte att jämföra med andra personer med kognitiv sjukdom. Men i grupperna förstår dom varandra och sitter och nickar när någon berättar om sin närstående. Dessa tillfällen är guld värda.
Hur ser du på utvecklingen av stöd och förståelse för anhöriga de senaste åren?
Sedan 1997 har anhörigstödet utvecklats enormt men det är en lång väg kvar. Idag ser man äntligen att barn kan vara anhöriga. Anhöriga är mer synliga i samhället. Vi som arbetar med anhörigstöd försöker hela tiden hitta nya vägar till att nå ut och nätverksarbetet blir bara viktigare och viktigare.
Vilka är dina framtidsvisioner för stöd till anhöriggrupper inom detta område?
Nu finns grupperna endast i Stockholm. Först och främst vill jag tillsammans med en kollega (som har jag hittat genom ett nätverk med NKA) starta en digital stödgrupp för anhöriga i resten av landet. Samtidigt vill jag erbjuda mig att hjälpa till med uppstart av dessa grupper ute i landets kommuner.
Vilka är dina förväntningar på året som QSNA-vinnare?
Jag kommer att vara en stolt ambassadör och vinnare. Att genom detta pris kunna sprida information om Lewy Body sjukdom och involverade anhöriga kommer att stärka min tro att det en gång var rätt beslut att ta starta grupperna. Mitt motto i livet är att alltid lär man sig något nytt! Och i mitt fall skulle jag vilja hitta ett sätt att sprida mina kunskaper på och inspirera andra att göra detsamma. Ser verkligen framemot att få träffa många spännande personer och se vilka dörrar som öppnas för mig och för dessa anhöriga.
Comments